Nu har jag fått kommentarer om att min förra text är fel.
Det är mina tankar och behöver inte stämma in på er eller hur? :)
Låt mig skriva av mig, det är min grej jag gör.
Om det nu stör, sluta läs!

Och nej, jag har inget hat mot andra människor.
Är väldigt social.
Så ni känner inte mig!

Alla är ett offer.
Ett offer av någonting.
De som svälter är ett offer av att mat inte finns.
De som blir våldtagna är ett offer av gärningsmannen.
De som förlorar en älskad person är ett offer av ensamheten.

Alla är offer.
Jag är ett.
Du är ett.
Alla, precis alla.

Det finns ingen skillnad på dig och mig egentligen, det är bara att historien inom oss är olikt skriven. Att boken vi började skriva som liten skildrar hur vi är, hur vi beter oss och vad vi gör i en skrämmande situation.
Gener har ingenting med att göra hur man blir. Det finns ingen vetenskap om hur man ska bete sig. Man är den man är och det får man leva med. En del saker kan man ändra, en del är bara som det är och det kvittar vad man gör för att försöka förändra det. Haken finns alltid där, att man är den man är.

Jag är ett offer, men inte ska andra tycka synd om mig för det.
Jag har alltid sagt att jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt och att det finns andra saker i världen som är värre. Ingen är ensam om smärta och sorg, det finns ingen som är ensam om känslan att känna sig lämnad.
Jag känner mig inte lämnad, inte alls. Jag känner mig bara otillgänglig. Lite osynlig för mig själv helt enkelt. Bägaren har runnit över som man säger, krafterna har tagit slut. Man orkar inte bry sig om sig själv längre och hur man mår har ingen betydelse i vardagen längre.
Man ger upp på något sätt, men inte helt. Det finns alltid den gnutta hopp inom sig, att allt kommer att ordna sig till slut. Det är svårt att hålla den gnistan vid liv, men bara man har lite lite styrka så går allt.

Jag brukar säga att Det som inte dödar mig, gör mig starkare.
Jag tycker att de ordspråket är oerhört bra och att det faktiskt hjälper.
Jag har sagt det till mig själv i varje svår situation jag har hamnat i.
Jag började använda det när "det" hade hänt. Ni vet den där killen som inte var så snäll.
Men jag ser det som ett kapitel i mitt liv, inget jag lider på samma sätt av idag. Jag är starkare idag och vågar vara det också. Det kapitlet avslutades för längesen. Men självklart kommer minnen och mardrömmar upp i mellan åt, men det är något jag måste kunna hantera. Jag kan inte göra så mycket åt det. Det finns ingen som kan sätta stopp för dem, utan de försvinner när min själ är redo att lämna det helt. Det kanske aldrig händer, eller det kanske händer imorgon, det vet ingen.

Kanske är det så att alla dessa kapitel man går igenom i livet, sätter små små spår på en och tillslut är man någon helt annan än vad man började vara. Jag menar, ingen är väl som de var när de var tre år eller hur?!
Det skulle vara sjukt knäppt om jag får säga det själv..

Men om vi ska gå tillbaka till de kapitlet som har varit det jobbigaste i mitt liv, så skulle jag nog förklara mig själv som osårbar idag. Jag har en liten mur som bara vissa får komma igenom. Muren är inte stenhård och inte speciellt hög iheller. Men det är min lilla mur, som jag använder som försvar när jag känner mig hotad. Denna lilla mur ger mig ro och hopp om att allt ska bli bra och på något konstigt sätt så hjälper det.
Jag lever självklart inte i en bubbla hela tiden, utan det är bara ibland, vissa dagar, då jag känner för att sluta mig själv från omvärlden. Då det faktiskt handlar om mig lite grann, inte länge och inte överdrivet. Bara den lilla gnuttan som jag behöver ibland.

Jag är inte en person som lever för mig själv, jag lever för att rätta till andras problem och stötta de närmaste till hundra procent. Kanske kommer genetiken in där, för min mamma är likadan (?) Både jag och mamma vill rädda hela världen och ge fred på jorden, men vi vet samtidigt att det är totalt omöjligt. För hjälper du andra, men inte dig själv, så orkar du tillslut inte lägga ner tid på andra heller.
Dessutom finns det människor som jag kallar för energitjuvar. Det är människor man inte bör lägga ner tid på, utan är utspilld tid och lyssnande för ingen nytta. Det ger dig bara ångest och gör dig arg. Det är sådanna människor inte får komma innanför min mur.
Jag är livrädd för de människor som är så. De har förstört mig så pass många gånger att jag inte skulle våga ta risken igen. Minsta lilla misstanke, så kommer muren upp. Den flyger upp direkt och jag tar avstånd.
Inte får en sådan människa skada mig igen. Ush nej!

Som sagt. Vi är alla offer.
Vi har alla kapitel i livet vi inte tycker om.
Men som vi oftast kan leva med.
Det är bara så livet är och kommer att fortsätta.

Bloggen är inte det första jag tänker på nu.
Livet är inte riktigt som det ska och ni får helt enkelt hålla ut tills jag är tillbaka.

Tänkte iallafall önska er alla en God Jul och Ett gott nytt år!

Tack för mig.
Tack för 2009.
Vi ses snart igen!