Att kärlek kan vara så stark, att den kan hålla sig vid liv på det sättet vi låter vår fackla brinna. Det är sinnessjukt, det går inte att förklara. Det är underbart och så vackert.
Vi började skriva historia den 14 januari 2008, det var då våran kärlek började. En dag jag aldrig kommer att glömma, ett datum som förevigt kommer att vara skrivet i mitt hjärta. Du gav mig en första kyss några dagar innan, i soffan. Det var ett ögonblick då världen blev grå och vi var i alla sommarfärger. Men så är det fortfarande och det är det som är så fantastiskt. Det är det som gör livet så glatt, att bandet mellan oss fortfarande är obrytbart. Att vi, tillsammans, lever med varandra som världens lyckligaste.
Att få hålla din hand, vara i din famn och känna dina varma, mjuka läppar emot mina är obeskrivligt. Det finns inga ord som kan skrivas ner för att förklara hur underbart det är och hur det känns.
Du ger världen den glöd den behöver, du ger mig hopp genom allt och ger mig framför allt kärlek som är finare än någonting annat.

Du, Alexander. Du gör mig knäsvag, du gör så att mitt hjärta slår det extra slaget som sägs försvinna efter ett tag. Men så känns det fortfarande för mig. Det pirrar i min mage varenda gång jag hör ditt namn, ser dig eller är med dig. Det är du som gör mig levande, får mig på rätt väg och ger mig det stöd jag behöver.
& självklart ger jag desamma tillbaka. För utan dig, hade jag varit grå och trist. Utan dig hade jag inte stått upp som jag gör idag, jag hade aldrig haft det självförtroendet som jag har nu!
Det är tack vare dig, mitt hjärta.

Jag är din förevigt.
Jag är din sålänge solen lyser, så länge vattnet slår mot bergen.
Så länge universum existerar.
Alltså, i all evighet.

Jag ville bara påminna dig om att jag älskar dig mest av allt.
Att jag vill hålla din hand till slutet och ännu längre.

Jag är din. Bara din!